I Tredje riket skulle barn behandlas med känslomässig distans, och föräldrarna fick inte ge efter för barnets behov av tröst eller omsorg. Allt utifrån läkaren Johanna Haarers skrifter om barnuppfostran. Det ansågs skapa svaga och beroende individer, vilket var oacceptabelt enligt nazistisk ideologi.

Haarers tankar om barnuppfostran hade stort inflytande på miljontals tyska familjer i Tredje riket. Och hon var inte okänd i Sverige heller. Målet var att bryta ner barnens vilja för att skapa en generation som var lojal mot staten, känslomässigt avtrubbad och beredd att offra sig för nationens större syfte.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med journalisten Diana Olofsson som är aktuell med boken Tyrannen – Mormor och arvet efter Nazityskland.

I Nazityskland skrev läkaren Johanna Haarer flera böcker om barnuppfostran som hade enorm genomslagskraft. I boken "Die deutsche Mutter und ihr erstes Kind" (Den tyska modern och hennes första barn) gavs det råd om hur mödrar skulle uppfostra sina barn i enlighet med nazistiska ideal. Haarers varnade för att visa för mycket ömhet och tröst till barn, vilket hon ansåg skulle skapa svaga och beroende individer, eller som hon uttryckte det, "tyranner". Hennes böcker uppmuntrade föräldrar att behandla barn som soldater i miniatyr, där känslomässig distans var avgörande för att uppnå målet om en disciplinerad och hård vuxen.

Många av de som fostrades enligt dessa principer bar med sig de psykologiska ärren långt efter kriget. Depression, ångest och en känslomässig avstängdhet blev vanliga konsekvenser av denna uppfostringsmetod, och de familjeband som normalt sett skulle ha präglats av kärlek och stöd ersattes ofta av skuld, rädsla och skam.

1977 myntade Katharine Rutschky begreppet svart pedagogik om uppfostringsidealen som hade präglat Tyskland även före Tredje riket. Svart pedagogik är en disciplinär och straffbaserad uppfostringsfilosofi som förespråkar hård disciplin, känslomässig distans och lydnad som de främsta målen i barnuppfostran. Svart pedagogik har sitt ursprung i den tidigmoderna tidens syn på barnuppfostran som en nödvändig, ofta brutal, process för att förvandla barn till lydiga medborgare. På 1600- och 1700-talen betraktades barn som naturligt vilda och okontrollerbara, och det var upp till föräldrar och auktoritetsfigurer att disciplinera och forma dem. Här blev straff, både fysiska och psykiska, centrala verktyg för att forma barnets vilja och beteende.

Musik: Sång från Hitlerjugend. Maerkische Maedel, maerkische Buben - Jugend will marschieren - Heute geht's zum Tor hinaus. Internet Archice. Public Domain

Bild: Nazistledaren Reichel från Erdmannsdorf i Sachsen med sin fru och sina tolv barn. Mamman bär moderskorset. Fem söner finns i den tyska Wehrmacht; den sjätte är hos Reich Labour Service. De yngre barnen är alla medlemmar i nazistiska ungdomsorganisationer. De yngsta tjejerna har Wolfsangel-symboler på sina klänningar; symboler för Deutsche Kinderschar (drivs av lokala NS-Frauenschaft-grupper för barn 6-10). Den äldre systern bär uniformen från Bund Deutscher Mädel (BDM) Bundesarchiv, Bild 183-J15063 / CC-BY-SA 3.0. Wikimedia Common.

Lyssna också på Adolf Hitler – grandiosa konstnärsdrömmar.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Italiens diktator Benito Mussolini åtnjöt både internationell prestige och popularitet bland italienarna under sina första år vid makten. Mussolini var både en god talare och begåvad skribent som kunde röra massorna.

Men beslutet att delta i det spanska inbördeskriget och senare i Andra världskriget på Tysklands sida blev börja på slutet för Il Duce. Det tillhör historiens gåtor, att trots att Mussolini hatade Adolf Hitler, valde han att gå med i Andra världskriget på Tysklands sida.

I det andra avsnitt av två om fascistledaren Benito Mussolini samtalar programledaren Urban Lindstedt med Martin Hårdstedt, professor i historia vid Umeå universitet, om Benito Mussolini åren 1936-1945. Första avsnittet behandlar tiden fram till 1936.

Benito Mussolini, Italiens diktator under åren 1924-1943, saknade egentligen både privata vänner och nära medarbetare. Därför var det kanske inte så konstigt att han efter mer än ett decennium vid makten började göra allvarliga politiska felbedömningar. Italiens olyckliga medverkan i spanska inbördeskriget visade egentligen bara på Italiens militära inkompetens.

Efter Mussolinis första möte med Hitler kallade han honom för en sjaskig rörmokare. Mussolini tråkades ut av den tyska kollegans rasmystiska föreläsningar. När Mussolini behärskade flera språk, bland annat tyska, pratade Hitler bara tyska.

Adolf Hitler, som beundrade Mussolini, informerade aldrig II Duce om Tysklands anfall på Polen och senare Tysklands anfall på Sovjetunionen. Trots detta valde Mussolini att gå med i kriget på Nazitysklands sida.

Mussolini avsattes av det fascistiska stora rådet efter de Allierades erövring av Sicilien. Senare fritog tyskarna Mussolini för att göra honom till marionett i det tyskockuperade norra Italien, Salo-republiken. Utklädd som tysk försökte han fly från Salo-republiken 1945, men han upptäcktes och avrättades tillsammans med sin unga älskarinna och några andra fascist-dignitärer.

Lyssna också på Tredje rikets uppgörelse med Versaillefreden och Spanska inbördeskriget – en tragedi som pågick i 40 år.

Bild: Den 25 oktober 1936 deklarerades en allians mellan Italien och Tyskland som kom att kallas Rom-Berlin-axeln. Wikipedia, Public Domain.

Musik: Fascistisk kampsång ” Giovinezza” från 1924. Youtube, Public Domain.

Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Ett livstidsstraff på 1800-talet kunde innebära 30 år på fästning under mycket svåra förhållanden. Det räckte med tre till fyra domar om stöld för att få livstid på exempelvis Carlstens fästning på Marstrand.

På Carlstens fästning skrev sjutton livstidsfångar ner sina historier i mitten på 1800-talet. Trots de hårda straffen ångrade de inte sina livsval och kunde tom skryta om när de lurat och bedragit folk. Många levde ”för dagen” och såg straffarbetet som ett sätt att överleva snarare än som en möjlighet till reform.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Bonnie Clementsson, docent i historia vid Lunds universitet. Hon är aktuell med boken Fängslade öden – Tjuvar och bedragare i 1800-talets Sverige.

Journalisten och författaren Carl Fredrik Ridderstad besökte under en resa till Marstrand 1848 Carlstens fästning och bad livstidsfångarna skriva ner sina levnadshistorier. I sjutton biografier beskriver fångarna sina liv från barndom till livstidsdom. Livstidsfångarna kom vanligtvis från en mycket fattig bakgrund, även om det fanns undantag. Konstigt nog visade de sällan ånger för sina livsval när deras berättelser nedtecknades.

Fångarna på Carlstens fästning utförde mycket krävande arbete under brutala förhållanden. Deras tunga bojor kunde väga upp till 40 kilo, och arbetet innefattade i regel bygg- och underhållsarbete på fästningen. De stränga arbetsvillkoren speglar den allmänna synen på fångarna som en arbetskraftsresurs snarare än som människor i behov av rehabilitering.

Förutom det fysiska arbetet led fångarna ofta av svält, sjukdomar och undermålig hygien. Många fångar dog i fängelserna av sjukdomar som spreds lätt i de trånga och smutsiga cellerna. Den medicinska vården var ytterst begränsad, och när fångarna blev alltför sjuka för att arbeta fick de endast enkel vård i fängelsets sjukhusdel. Fångar som försökte rymma, men ofta snabbt blev infångade igen, fick ännu hårdare bestraffningar som följd.

Vissa försökte hålla fast vid en yrkesstolthet och se sitt arbete som en del av sin identitet, även om det var påtvingat. Många levde enligt mottot att ”leva för dagen” och såg straffarbetet som ett sätt att överleva snarare än som en möjlighet till reform.

Den allmänna synen på brottslighet under 1800-talet präglades av en kombination av moralisk och social oro. Det fanns en rädsla för att de lägre samhällsskikten, genom fattigdom och dålig moral, hotade att förstöra samhällsordningen. Därför såg många i de styrande klasserna brottslingar som ett resultat av bristande disciplin och dålig karaktär.

Samhällets lösning på detta blev att försöka reformera de lägre klasserna genom utbildning, strängare lagar och regler samt införandet av en systematisk fångvård. Man trodde att med rätt disciplin och moraliskt rättesnöre kunde brottslingarna omformas till användbara samhällsmedborgare.

Bild: Gruppbild med fångar ur "Photografiskt Album för år 1861 öfver fångar förvarade å Malmö Straff och Arbetsfängelse” Digitalt Museum. Public Domain.

Musik: Dark Room av Sleeping Ghost, Storyblock Audio

Lyssna också på När isoleringscell skulle reformera brottslingar

Klippare: Emanuel Lehtonen

Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.