Renässansen är ett av de mest positivt värdeladdade epokbegreppen i Europas historia. Det står för nytänkande och kreativitet, för universalgenier, upptäckare och uppfinnare. Det leder tankarna till Leonardo da Vinci, Michelangelo och Rafael, liksom till Peterskyrkan i Rom, palatsen och konstmuseerna i Florens och till våra egna Vasaborgar i Kalmar och Vadstena. Men vad var egentligen renässansen? Hur revolutionerande var utvecklingen, om vi jämför den med medeltiden?

För att komma renässansen in på livet måste vi styra kosan söderut, mot Italien. I 1400- och 1500-talens italienska kulturmiljöer väcktes intresset för antiken, både det klassiska latinska språket och den klassiska konsten och arkitekturen. Man uppfattade den tusenårsperiod som gått sedan romarrikets fall som en trist ”mellantid” (varvid termen ”medeltid” föddes) och föraktade dess ”gotiska” stil. Vägen framåt gick, menade man, via en återfödelse av antiken och dess syn på människa och samhälle. Genom att efterlikna de romerska och grekiska förebilderna skulle människan växa och bli större i kropp och ande. Likväl fanns det en gräns för hur långt man kunde sträcka sig. Till en början var det högt i tak och en renässansmålare kunde lägga in nästan vilka element som helst på sina dukar, men under 1500-talets andra hälft började inkvisitionen lägga sig i. Mästare som Veronese kunde få stora bekymmer – vilket vi kommer att få höra exempel på i podden.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om renässansen – dess konst, litteratur och bildningsideal.

Bild: Gud skapar Adam av Michelangelo, 1508–1512, takfresk i Sixtinska kapellet, Vatikanen. Wikipedia, Public Domain

Musik: A Mighty Fortress is Our God av Martin Luther framförd av Calvary Choir 1917, Internet Archive, Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

En av de verkligt stora europeiska omvälvningarna på 1500-talet hade sin grund i religionen: katolska kyrkan utmanades av reformatorer som grundade nya kyrkor, vilka sammanfattande brukar kallas protestantiska. I Sverige kom Martin Luthers idéer att bli banbrytande för hur kristendomen predikades och färgade samhällslivet under hundratals år. Lutherdomen blev en svensk statsideologi, och eftersom skolväsendet kontrollerades av kyrkan fick detta konsekvenser för alla svenskar.

Men varför? Påven och hans kyrka hade kritiserats i århundraden, men före 1500-talet hade kritikerna, som kallades kättare, alltid utsatts för förföljelser och tvingats fly för att undkomma döden på bålet. Nu ändrades detta, mycket på grund av två nya element: boktryckarkonsten och den starka statsmakten. Tack vare tryckpressarna kunde idéer spridas mycket snabbare, och till många fler människor, än någonsin tidigare. Samtidigt ville kungarna och furstarna ta makten över kyrkan och tillskansa sig dess rikedomar – genom att konfiskera kyrkomark kunde de snabbt stärka sina positioner. Men historien var oförutsägbar. Det var långt ifrån självklart att försiktiga monarker som Gustav Vasa skulle våga sätta sig upp mot påven och genomföra reformationen. Vägen till lutherdomens seger i Sverige var lång och krokig.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om reformationen, med särskilt fokus på hur protestantismen infördes i Sverige.

Bild: Martin Luther som junker Jörg av Lucas Cranach d.ä. , Wikipedia.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

På en punkt är den svenska historien unik: till skillnad från i alla andra västerländska länder fick allmogen – vanliga bönder – en så stark samhällsställning att de tillerkändes rätten till representation i riksdagen. Vi fick ett ”fjärde stånd”, bondeståndet, vid sidan av adeln, prästerna och borgarna. Men historien är mer komplicerad än så: Sverige hade också, särskilt under Gustav Vasas regeringstid, ovanligt många bondeuppror. Hur går detta ihop?

På 1400-talet och under 1500-talets första decennier blev den svenska allmogen stridbar. Våldet införlivades med böndernas politiska kultur, eftersom de insåg att militär konfrontation, eller hotet om sådan, faktiskt lönade sig. De lärde sig att kriga i skogar, arrangera överfall och tvinga fram politiska eftergifter från kungar, riksföreståndare, biskopar och andra stormän. Resultatet blev att skatterna sänktes och att böndernas självförtroende stärktes. När Gustav Vasa sedan ville vrida utvecklingen åt ett annat håll och flytta fram kungamaktens positioner i bygderna upplevdes detta som ett hot. Bönder, liksom herremän och kyrkoherdar, grep till vapen och utmanade kungen i flera revolter. Den allvarligaste utbröt i Småland på 1540-talet och har gått till historien som Dackefejden. Resultatet av dessa sammanstötningar var en besynnerlig kombination av stabil statsmakt och allmogeinflytande.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om 1500-talets svenska bondeuppror, från 1520-talets daluppror till Dackefejden på 1540-talet.

Bildtext: Den brända byn, Albert Edelfelt (1879). Albert Edelfelt, Wikipedia, Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

För många svenskar börjar historien med Gustav Vasa – vår förste ”riktige” kung, nationalstatens grundläggare och rikets befriare från Kalmarunionens danska förtryck. Verkligheten var annorlunda: Sverige hade haft egna kungar i hundratals år, nationalstaten växte fram långt senare och Kalmarunionen var mycket mer än ett danskt projekt.

Trots att detta idag är välkänt inom historikerkretsar har Gustav Vasa fortsatt att vara den enskilt mest kända härskaren i vårt förflutna. Varför? Vad gjorde Gustav som gör att han fortfarande sätter sin prägel på våra historieböcker?

Frågorna går att besvara genom att vi närmar oss Gustav Vasa från två håll: genom att vi skapar oss en överblick av hans politiska gärning och sätter den i relation till både medeltidens Norden och 1500-talets Europa, och genom att vi detaljanalyserar Gustavs egen korrespondens, till exempel med fruar och barn. I så fall framträder bilden av en kung som med en blandning av effektivitet, hänsynslöshet, framsynthet och försiktighet byggde upp ett stabilt välde åt sig själv och sin familj. Vi möter en mångsidig gestalt: ena dagen misstänksam envåldshärskare med gott om fiender, andra dagen ömsint familjefar. Eftersom han fick regera så länge, från 1523 till 1560, hann Gustav verkligen göra skillnad. Han byggde kanske inte vår nationalstat, men han lade flera av grundstenarna.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om Gustav Vasa, som för många svenskar fortfarande är en portalfigur i historien.

Bild: Gustav Vasa, porträtt från omkring 1558 i porträttsamlingen på Gripsholm. Beskuret. Okänd konstnär, men med mycket snarlikt utförande trärelief av kungen, gjord av Willem Boy.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

För Främre Orienten, Kina och andra gamla högkultursområden är bronsåldern en rik och välkänd epok med grandiosa imperiebyggen och skriftlig dokumentation. Men så är det inte för Sverige. Många svenskar har svårt att visualisera denna period av vår förhistoria, och de flesta av oss svävar på målet om vi tillfrågas om bronsålderslämningar i det egna kulturlandskapet.

Faktum är dock att bronsålderns människor har avsatt mängder av imponerande och synliga lämningar i Sverige. Vi har också monumentalarkitektur, förvisso inga pyramider, men väl stora rösen med gravar, som i fallet med Kiviksgraven i Skåne och Blå Rör på Öland. Under bronsåldern tillkom dessutom flertalet av våra hällristningar, inte minst i Tanum i Bohuslän, som är uppsatt på Unescos världsarvslista. På 265 platser i Tanum finns omkring 6 000 inknackade figurer och nästan 10 000 skålgropar. På hällarna trängs stiliserade skepp, människor, hjortar, oxar, hjulkors, fotsulor, handflator, slädar, vapen och mycket annat. Vissa figurkombinationer är tydliga och kan lätt tolkas – lurblåsning, plöjning, strider, jaktscener, och så vidare – medan andra tecken och sammanhang är gåtfulla. Ett annat högst sevärt hällristningsområde finns vid Tisselskog i Dalsland.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, med Katarina Harrison Lindbergh, historiker och författare, om den svenska bronsåldern – vad kan man se, och var kan lämningarna bäst beskådas?

Bild: Hällristningsområdet i Tanum är ett område i Tanums kommun i Bohuslän där man funnit flera berghällar med stora mängder hällristningar från bronsåldern. De är alltså skapade någon gång mellan år 1700 och år 500 f Kr. Inte långt från den största av dem, Vitlyckehällen, är Vitlycke museum uppbyggt. Wikipedia, public domain

Klippare: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

För alldeles för många svenskar är stenåldern en vag och svårpåtaglig epok i det mycket fjärran förflutna. Stenåldern förknippas med skämtteckningarnas grottmänniskor och med rader av flintpilspetsar och yxor i gamla museimontrar. Men hur gör man för att träffa på den riktiga svenska stenåldern? Var har den efterlämnat synliga spår?

Sanningen är att stenåldern finns runt omkring oss, från Skåne till Lappland. Vi hittar den i skånska stendösar, i västgötska gånggrifter – till exempel på det väldiga gravfältet Ekornavallen – och i form av påfallande välbevarad norrländsk konst. Alla som vandrat på spångarna vid Nämforsen för att bekanta sig med de inknackade avbildningarna av älgar och andra djur är dömda att bli imponerade. För att inte tala om de som beväpnar sig med myggspray och traskar ut i Härjedalens vildmark på jakt efter hällmålningarna i Ruändan.

För de mindre äventyrligt lagda finns det betydligt mer att avnjuta på våra museer än gamla vapen. Några av världens äldsta skidor är utställda till allmänt beskådande i Umeå. De hittades i en myr vid Kalvträsk 1924, då de legat bortglömda i omkring 5 200 år. Få svenska fornfynd är lika fascinerande och vackra som den lilla Alundaälgen, skulpterad i grönsten, som idag är utställd på Historiska museet i Stockholm.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, med Katarina Harrison Lindbergh, historiker och författare, om den svenska stenåldern – vad kan man se, och var kan lämningarna bäst beskådas?

Bild: För 6000 år sedan ristades 2600 hällristningar in vid Nämforsen i Ångermaland.

På berghällarna i och vid forsen ristade stenålderns jakt- och fångstfolk in sina bilder av älgar, båtar, människor, fåglar, fiskar och föremål, men också, för oss, svårtydda streck och linjer. Nämforsen är en av Europas största hällristningsplatser med 2595 hällristningar som antas vara 6 000–3 800 år gamla, det vill säga från ca 4 000–1 800 f.Kr, troligen finns det också ristningar i Nämforsen som är yngre än så, dvs från bronsåldern.

Klippare: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det händer något väsentligt när den grå forntiden antar mänsklig skepnad, när individer framträder inför våra blickar – när Ramses II:s mumifierade kropp möter oss avlindad på museet i Kairo, när sargade offerlik och folk som mördats hittas i våra gamla mossar, eller när gestalter som Ötzi – ”ismannen” från Alperna – upptäcks av en slump. Vår förhistoria blir genast mer påtaglig; den får, bokstavligt talat, ansikten och kryddas med människoöden som pockar på att bli studerade och beskrivna.

Under det senaste seklet, från upptäckten av Tutankhamons grav 1922, har mängder av forntida män och kvinnor grävts upp, analyserats och ställts ut till allmänt beskådande. Detta gäller även Sverige, med iögonfallande fynd som Barumkvinnan, Hallonflickan och Granhammarsmannen. Med hjälp av den allra senaste tekniken försöker vi lära oss hur de levt – vilken mat de ätit, vilka platser de har besökt – och hur de mötte döden. Det är inte ovanligt att vi införlivar dem i vår krets genom att skänka dem namn, som när ett av de äldsta upphittade exemplaren av de varelser som för tre–fyra miljoner år sedan höll på att utvecklas till människor döptes till Lucy, efter en Beatleslåt som var populär i forskningsteamet.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, med Katarina Harrison Lindbergh, historiker och författare, om individerna under forntiden – om egyptiska mumier, nordiska mosslik och andra döda män och kvinnor som idag kan beskådas och analyseras.

Repris

Bild: Mumien av Ramses den store, G. Elliot Smith - "Catalogue General Antiquites Egyptiennes du Musee du Caire: The Royal Mummies" Detaljer om farao Ramesses II mumifierade kropp. Kairo museum. Wikipedia, Public Domain.

Klippning: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

”Vreden, gudinna, besjung, som brann hos peliden Akilles / olycksdiger, till tusende kval för akajernas söner.” Så lyder den första meningen i Iliaden, Homeros krigsepos från 700-talet f.Kr., och så inleds den västerländska litteraturens långa historia.

Det är ingen fridsam och uppbygglig läsning. Krigaren Akilles är rasande över att hans chef, kung Agamemnon av Mykene, har berövat honom en slavinna. Alltså ber han sin gudomliga mor om hjälp, och hon utverkar hämnd från högre makter. Inbördesgrälet mellan grekerna gör att deras fiender, de belägrade trojanerna, kan gå till motanfall, med så många dödsfall att grekerna måste lära sig att samarbeta igen.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, med Katarina Harrison Lindbergh, historiker och författare, om människans äldsta kända krig, med fokus på de mytomspunna striderna vid Troja.

Historierna om Akilles vrede och det trojanska kriget har varit kända och återberättade i årtusenden, och för många europeiska skolpojkar har Iliaden och dess fortsättning Odysséen varit obligatorisk läsning. Men hur mycket av det Homeros skaldade om har verkligen inträffat? Troja har numera, på goda grunder, identifierats med en ruinstad i västra Turkiet, och grekernas bronsåldersstäder har också blivit utgrävda, men kan vi vara säkra på att ett krig mellan de båda makterna utkämpades? Tack vare modern forskning, inte minst analyser av hettitiska skrifter, tror vi oss idag veta en hel del om verkligheten bakom de gamla sagorna.

Bild: Akilles och Ajax spelar spel, c. 540–530 fvt, Vatican Museum Foto: Sailko, CC BY-SA 3.0

Klippning: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.